– Hej, jag heter X och min son x dog i en överdos
– Hej jag heter X och min dotter dog i hjärtstillestånd
– Hej jag heter X och min son X och min pappa dog i en bilolycka.
– Hej jag heter x och min dotter dog av sin diabetes för fyra år sedan, förra året tog min son sitt liv.
Så löd introt på kvällens föreläsning för föreningen Febé, en förening för föräldrar som mist ett barn.
När det var föreläsarens tur att presentera sig var arrangören tvungen att gå och hämta kleenexnäsdukar. Jag hade nämligen brutit ihop.
– Hej, jag heter Sara Emilionie och jag jobbar som yogaterapeut. Jag möter människor i kris varje vecka och jag hittills alltid kunnat hålla mina elever och klienter i min närvaro utan att gå in i deras trauman. Men det här är fullkomlig överkurs, det bränner i hela min bröstkorg och jag kan inte låta bli att gå in i er smärta och känna på er sorg.
Tyst paus med undantag från snörvlande, snytande och harklande.
– Jag har två friska barn och jag är väldigt tacksam. Ikväll ska jag lära er MIMY. MIMY kan aldrig läka era sår. För vissa sår kan aldrig läka, era sår kommer aldrig att läka. Men ikväll ska jag ge er verktyg som kommer att hjälpa er att bära er sorg och stå ut med era processer.
En timme senare hade jag lärt dem MIMY. Deltagarna hade lärt sig andas, fundera kring balansprogrammets reflektioner och hur dessa kan skapa en fri-zon från den stress som vi alla möter i livet, vissa av oss i större doser än andra.
Efter föreläsningen fick jag min Fébelykta, arvodet för föreläsarna som kommer till Kista kyrka och träffar medlemmarna. Det högsta och finaste arvode jag någonsin fått under mitt yrkesliv.
Den som dör lyckligast vinner är titeln på den bok jag fick av en av föreningsmedlemmarna. Jag tänkte vinna.